Redan under förra ruvartiden bestämde jag mig för att inte känna efter för mycket och skriva om eventuella symptom på bloggen. Detta mest för min egen del, eftersom jag tror att man kan lura kroppen att känna snudd på vad som helst om man verkligen vill. Imorse vaknade jag så där ohyggligt tidigt, trots att jag hade sovmorgon, och la handen på magen och försökte känna. Har jag inte lite molvärk (hur det nu känns har jag aldrig riktigt fattat), är inte brösten ömmare än vanligt och högg det inte till lite någonstans kring livmodern just? Men nä, jag kände mig mest som vanligt.
Trött är jag. Men det är nog progesteronet och jobbets fel. Samma dag som återföringen och även igår kom det en del blod när jag petade in crinonet. Men det vet jag beror på att läkaren råkade ta sönder ett blodkärl när hon grävde och grejade för att komma åt i måndags. Jag har också haft supersvag mensvärk från och till, men även det är nog från den lite brutala behandlingen vid återförandet. Tydligen har jag någon form av tröskel som gör det lite besvärligt att komma åt livmodern.
Jag är helt övertygad om att jag kommer bli förskräckligt ledsen vid ett minus, men samtidigt måste jag erkänna att jag känner mig mer avslappnad än på länge under det här försöket. Dagarna går, och jag tänker faktiskt inte precis hela tiden på ivf och barn. Vilket innebär en extremt välkommen semester för min trötta göra-barn-insnöade hjärna. Istället funderar jag på vilken veterinär vi ska välja åt vår lilla kattfröken, och vilken kattförsäkring som är den bästa.
Kanske beror mitt lugn lite på att vi den här gången liksom hoppade över halva ruvarperioden. Redan i början av nästa vecka väntas ju min mens komma. Fast vår officiella testdag först är två veckor efter återförandet, bör vi därför kunna få ett tillförlitligt svar om precis en vecka, tänker jag. Och det är också skönt att veta. Att det rör sig om några ynka dryga dagar till innan vi får ett besked.
↧
Inte känna
↧